Argument i den kristna debatten II

Andra argument med kristna förtecken[1]

 

  1. Gud är kärlek

Ett av de vanligaste argumenten mot att problematisera samkönat sex – men även andra sexuella handlingar som ligger utanför det monogama, heterosexuella äktenskapet – är Nya testamentets tal om Gud som kärlek (se 1 Joh 4:8 m fl). Tankegången brukar då vara att en kärleksfull Gud inte skulle kunna ha några invändningar mot den typ av (erotisk) kärlek som kan komma att uppstå mellan två samtyckande individer – i alla fall inte om de vill konkretisera sin kärlek genom att leva i trohet och överlåtelse till varandra.

Att detta är en syn som avviker från budskapet i ett stort antal bibliska texter är uppenbart. I fråga om samkönat sex talar Paulus uttryckligen om att samtycket/ömsesidigheten inte är tillräckligt för att göra denna typ av handlingar acceptabla (se Rom 1:26–27). Samma sak gäller den incestuösa relation som han går till rätta med i församlingen i Korinth (se 1 Kor 5). Både Jesus och apostlarna hänvisar vidare till äktenskapet som ett förbund och som den enda välsignade platsen för den sexuella gemenskapen (se Matt 19:3–12; Joh 4:18; 1 Kor 7:9; Hebr 13:4 m fl).[2]

Men den invändning som brukar resas när man ställs inför denna typ av bibeltexter är att Guds kärlek står över dessa bud och läror. I vissa fall med hänvisning till Paulusordet att ”kärleken är lagens uppfyllelse” (Rom 13:10). Dock finns det åtminstone tre grundläggande problem inbyggda i detta resonemang.

För det första är det en felaktig återgivning av Paulus eget resonemang. I versen innan skriver han nämligen: ”Dessa bud: Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte mörda, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär, och alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du skall älska din nästa som dig själv” (Rom 13:9). Ingenstans i denna text står det alltså att budorden skulle vara ersatta av budet om nästankärlek; i stället står det att de sammanfattas i detta bud. De är inte upphävda (jfr Matt 5:17–20) och kan av detta skäl inte spelas ut mot någon allmän princip om ”kärlek”. Särskilt inte som aposteln själv, i ett annat av sina brev, försäkrar att kärleken ”har sin glädje i sanningen” (1 Kor 13:7).

För det andra gör resonemanget Guds kärlek till en mer grundläggande egenskap än alla andra dimensioner av hans väsen – såsom hans allmakt, hans helighet och hans rättfärdighet. Men detta stämmer inte med den bibliska helhetsbilden. Sanningen att Gud är ”kärlek” finns bara omnämnd på tre ställen i hela Guds ord (2 Kor 13:11; 1 Joh 4:8, 16), medan det faktum att Gud är ”helig” fastslås på mer än 600 ställen. Med detta vill vi inte säga att Guds kärlek skulle vara mindre viktig – att Gud är kärleksfull är ett av Bibelns mest återkommande teman – men det visar på det orimliga i att spela ut Guds kärlek mot hans många andra egenskaper. Att göra så är helt enkelt inte förenligt med de bibliska texterna.

För det tredje bygger resonemanget på en grundläggande missuppfattning av hur Bibeln faktiskt definierar kärlek. Och här kan vi med fördel vända tillbaka till Första Johannesbrevet. I samma kapitel som Johannes skriver att Gud är kärlek förkunnar han nämligen: ”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder” (1 Joh 4:10). Av detta kan vi dra slutsatsen att en nytestamentlig definition av kärlek handlar om sådant som överlåtelse, lydnad och offer – konkret uttryck i Jesu människoblivande och försoningsdöd för vår skull. Och just dessa dygder kommer till uttryck också i den kristna äktenskapstanken, där vi lovar att vi ska älska varandra ”i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt”. Denna typ av värderingar är dock fjärran från många som i dag predikar den ”kravlösa kärlekens” evangelium.

Sammanfattningsvis uppfattar vi att den motsättning som så ofta målar upp mellan å ena sidan kärlek och nåd, och å andra sidan lydnad och sanning, är en konstruerad motsättning. Därtill är den djupt obiblisk (se Joh 1:14; 14:15, 21). Varken i dag eller på Bibelns tid kan kärlek reduceras till att stryka människor medhårs eller vara allmänt ”tolerant”. Mer än något annat handlar den i stället om att vara beredd att ge sitt liv för andra (se Joh 15:12–13). Något som ytterligare förstärks av den vers som föregår det gammaltestamentliga budet om nästankärlek: ”Du skall inte hata din broder i ditt hjärta, men du skall tillrättavisa din nästa, så att du inte för hans skull kommer att bära på synd” (3 Mos 19:17).

Eller med Magnus Malms ord: ”[Vi kan] inte utan vidare tala om att älska och förutsätta att vi förstår vad det betyder. Vi är så grundligt infekterade av samhällets syn på kärlek, att vi ofta befinner oss mycket långt från vad Gud menar. När man kan använda ordet ’älska’ om en bil eller en semla och som synonymt med samlag och häftig förälskelse, då är det inte konstigt att även kristna människor blir förvirrade inför vad det hela handlar om. Ordet har ju förvrängts 180 grader: från den ursprungliga betydelsen att ge sitt liv för någon, till den känsla som uppstår när något tillfredsställer det egna livet.”[3]

  1. Ingen människa är perfekt – varför peka ut just homosexuell synd?

Men varför är då kyrkan så besatt av sexuella synder? Är det inte precis lika illa med exempelvis girighet och korruption – men det hör man minsann inte så många predikningar om i kristna sammanhang!?

Det första vi vill säga med anledning av detta är att det tyvärr ligger mycket i denna anklagelse. Vi är verkligen dåliga på att tala om syndens allvar i många av våra kyrkor. Precis som i samhället i stort styr vi mer än gärna bort från Bibelns ord när det gäller dessa frågor, och vi bagatelliserar både girighet och många andra synder trots att Paulus i denna fråga är tydlig: ”Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike” (1 Kor 6:9–10).

Nu är det dock inte detta som brukar vara poängen när den här typen av argument dyker upp i debatten. Snarare är det att vi generellt borde tala tyst om just de sexuella synderna. Eller ännu hellre: att vi borde skifta fokus från talet om personliga synder – alltså den enskildes snedsteg – till de mer strukturella synderna – typ västerlandets ekonomiska system. I vissa fall handlar det också om att vi borde sluta upp att tala om synd över huvud taget – ”vi ska bara tala om nåden och förlåtelsen”.

Om vi ansluter oss till dessa och liknande förhållningssätt får vi dock en helt ny uppsättning problem på halsen. Först och främst kan vi ju konstatera att det är få saker som Jesus och apostlarna varnar för så ofta som otukten. Totalt handlar det om ca 90 ställen – i flera fall med uttryckliga varningar för att bagatellisera de sexuella synderna (se 1 Kor 6:9; 2 Kor 12:21; Gal 5:21; Ef 4:17; 5:5; 1 Thess 4:8; Hebr 13:4 m fl). Det är alltså svårt att vara trogen mot det bibliska budskapet utan att med jämna mellanrum ta upp dessa frågor till behandling.

Sen har vi ju också kulturfrågan. Även i vårt sekulära samhälle finns det ett antal etiska frågor där det är någorlunda stor överensstämmelse i värderingar mellan kyrkan och svensken i allmänhet. Men just i frågor som rör sexualetik är detta inte längre fallet. Och i kombination med att dessa frågor drivs så hårt av många aktörer i samhället, är det då ofrånkomligt att det i vissa lägen uppstår krockar. I klartext: Det är inte konservativa kristna som har valt att göra samkönat sex till en huvudfråga, utan vår sekulariserade västerländska kultur.

I tillägg till detta kommer förstås frågan om hur vi ska agera i relation till homosexuell synd i den kristna församlingen. Är det möjligt att bli medlem i en församling även om man lever i en samkönad relation? Är det möjligt att bli ledare? Och om svaret på någon av dessa frågor är nej – hur undviker vi att tillämpa dubbla måttstockar, så att vi på fel sätt graderar olika synder över varandra? Detta är dock frågor som skulle förtjäna en egen artikel, och därför ska vi inte fördjupa oss i dem här och nu.[4]

  1. Det här är en perifer fråga, som vi som kristna inte borde ägna oss åt

Men förtjänar verkligen de sexuella frågorna den uppmärksamhet som de har fått i kyrkan på senare tid? Det måste väl ändå vara evangeliet om Jesus som är det viktigaste!?

När invändningen formuleras på detta sätt är det nog lätt att hålla med för de flesta av oss. Och om man skulle göra en granskning av Sveriges kristenhet är det nog ytterst få församlingar som ägnar mer än en eller två av sina predikningar under ett år åt frågor som har med sex – och ännu mindre samkönat sex – att göra. Oron för överdriven betoning av dessa frågor är alltså delvis obefogad.

Men som vi var inne på under den föregående punkten är det inte i första hand den kristna kyrkan som har fört upp dessa frågor på agendan. Behovet av att formulera oss har i stället uppstått i mötet med vårt samhälles ifrågasättanden. Alternativet till att inte säga något om Bibelns syn på samkönat sex har därmed varit att okritiskt böja oss för tidsandan – vilket Bibeln gång på gång varnar oss för att göra (se Matt 5:13–16; Rom 12:1–2; Jak 1:27 m fl).

Och faktum är att det var likadant på Jesu tid. Ett av de främsta skälen för att Bibeln inte talar mer om samkönat sex är nämligen att det på denna tid rådde en total samsyn både bland judar och kristna om att detta inte var förenligt med Guds vilja. Något som däremot diskuterades livligt var frågan om skilsmässa, och därför kan vi läsa om hur både Jesus och Paulus kommenterar detta. Och när de gör det visar de på en princip som kan sägas gälla inte bara i fråga om skilsmässa, utan i alla sexualetiska frågor: de hänvisar tillbaka till skapelseberättelsen. Det är där, säger de, som vi finner svaren om vi vill veta vad som är Guds syn på frågor som har med äktenskap och sex att göra – inklusive samkönat sex.

Sen är det helt enkelt inte sant att frågan om hur vi i samhället och kyrkan organiserar våra relationer, hur vi bildar familj, hur vi ger våra barn en god uppväxt etcetera är att beteckna som perifer. Snarare är det väl den här typen av frågor som har allra störst effekt både för oss själva och för samhället i stort?[5]

  1. Vi vill tala om evangeliet – inte vad vi som kyrka är emot

Men blir inte konsekvensen av allt detta att vi än en gång måste bli kända för vad vi som kyrka säger ”nej” till? Om det är något som vi vill fokusera på är det ju ändå vad vi helhjärtat säger ”ja” till – nämligen frälsningen genom Jesus Kristus!

Jo, visst är det så. Och varje kyrka, och varje enskild förkunnare, har ett ansvar för att det är Jesus och hans nåd som framträder klarast i förkunnelsen som helhet. Något som vi för övrigt kan misslyckas av en mängd olika skäl, och oavsett teologisk tradition. Men för att delvis upprepa vad som stod redan i de föregående punkterna:

1) Kyrkan har en kallelse att påminna också om syndens allvar. Om vi inte gör det sviker vi vårt mandat och gör i förlängningen evangeliet obegripligt. Vad ska vi med förlåtelsen till om det inte finns någon synd att förlåta?

2) Det är ofrånkomligt att det uppstår en tydligare konflikt i frågor där kyrkans och samhällets värderingar skiljer sig åt – till exempel i synen på samkönat sex och abort – än i frågor där vi normalt sett tycker lika – till exempel i synen på maktmissbruk, pedofili och miljöbrott.

3) Synen på äktenskap, familj, sexualitet och sexuell läggning är inte några perifera frågor. De berör våra liv och våra samhällen på ett mycket djupgående sätt. Och inte minst viktigt: Upprättade relationer – inklusive en upprättad sexualitet – är en central del av vad evangeliet är tänkt att åstadkomma i våra liv.

Till detta kan vi också lägga en fjärde dimension, som har med kallelsen att lida för Kristus att göra. Det här är förstås inte ett argument som vi ska använda på något lättvindigt sätt. Att vara allmänt kärlekslös eller plump är inte att representera den Herre som enligt evangelierna är både nåd och sanning förkroppsligad (se Joh 1:14). Men i vissa lägen är det ändå ofrånkomligt att vi som kristna kommer att behöva lida för vår övertygelse. ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas”, skriver Paulus (2 Tim 3:12). Och det intressanta är att när detta händer, kommer det i påfallande hög grad att handla om just sådant som vi säger nej till. Med Magnus Malms ord:

Identitet handlar alltid om både ja och nej. Ja: vad vi är. Nej: vad vi inte är. Om denna gränsdragning är oklar, blir också identiteten oklar. Om en människa inte vet vad hon ska säga nej till, krävs ingen djupare psykologisk insikt för att hon har problem med sin identitet. [—] Ändå kan det fortfarande på fullt allvar framföras som en trovärdig åsikt att ”den kristna kyrkan definieras inte av sina gränser utan av centrum”. Alltså inte av vad hon säger nej till utan bara av vad hon säger ja till. Fornkyrkan hade uppfattat detta som kvalificerat nonsens. Det räcker med att läsa något av de många kvarlämnade rättegångsprotokollen mot kristna i romarriket för att se att de aldrig fälldes för vad de sa ja till. Huruvida de trodde på Jesus eller Zeus brydde sig myndigheterna inte om, folk trodde bokstavligen på allt mellan himmel och jord i den antika världen. De fälldes för vad de sa nej till.[6]

Som exempel på vad fornkyrkans martyrer sa nej till nämner Magnus Malm sådant som kejsarkulten och sedvänjan att sätta ut oönskade barn i skogen. Kanske är en motsvarighet till detta i vår egen tid vårt ”nej” till devisen att ”all kärlek är bra kärlek”?

  1. Kyrkan har ju ändrat sig i synen på slaveriet och kvinnliga präster – vad hindrar att vi gör det också i frågan om samkönat sex?

Detta är den en av de främsta angreppspunkterna i Jesper Svartviks bok Bibeltolkningens bakgator, med underrubriken Synen på judar, slavar och homosexuella i historia och nutid. I boken ges ett stort antal (negativa) exempel på hur kristna företrädare har agerat i relation till det judiska folket, till slavar och till homosexuella, men också på hur kyrkan efterhand har kommit att svänga i dessa frågor. Grundtesen är att en mer tillåtande hållning i samtliga dessa frågor är en fråga om mognad och andlig utveckling. Följaktligen är det bara en tidsfråga innan kyrkan som helhet behöver acceptera också samkönat sex.[7]

Det finns inte utrymme att på djupet gå in i dessa av frågor här och nu. Men låt oss ändå få göra två iakttagelser:

1) En avgörande skillnad mellan synen på samkönat sex och ett stort antal andra frågor där hela eller delar av kyrkan har omprövat sitt förhållningssätt är att det i dessa frågor har funnits ett mångfasetterat bibelmaterial. Som exempel kan nämnas att Bibeln visserligen inte aktivt propagerar mot slaveriet, men att den ändå tillerkänner slavarna en helt ny form av rättigheter och därtill gör en radikal omdefiniering av relationen mellan slaven och hans/hennes herre (se t ex Ef 6:9). Både Gamla och Nya testamentet innehåller därtill förbud mot människorov – alltså att kidnappa människor för att sälja dem som slavar (se 2 Mos 21:16 och 1 Tim 1:10). När det gäller synen på kvinnliga präster och pastorer, så är detta en fråga där olika kyrkor fortfarande har olika synsätt – och orsaken till detta är just att bibelmaterialet kan sägas peka i så olika riktningar när det gäller detta (jämför t ex Rom 16 med 1 Tim 2:11–15). I synen på samkönat sex, däremot, finns ingen som helst spänning i det bibliska materialet, utan en entydigt negativ hållning och/eller ett bejakande av det komplementära äktenskapet från Första Moseboken till Uppenbarelseboken.

2) Mot denna bakgrund brukar man från revisionistiskt håll anföra Jesu förhållningssätt till den tidens utstötta och marginaliserade, såsom hedningar, tullindrivare och prostituerade. Borde inte detta förhållningssätt innebära att vi i dag kan inkludera även homosexuella i den kristna gemenskapen? Men inte heller detta är något exegetisk hållbart argument. Visserligen ska vi som församling vara beredda att inkludera alla tänkbara typer av människor i vår gemenskap – oavsett sexuell läggning. Men detta har aldrig varit samma sak som att bejaka allt som dessa människor gör – lika lite som Jesus bejakade tullindrivarnas eller de prostituerades livsstil. Det är fortfarande genom omvändelse och tro som man får full delaktighet i den kristna församlingen.

  1. Jesus talade aldrig om homosexualitet

Men om nu frågan om samkönat sex hade varit så viktig, borde inte Jesus själv ha kommit in på detta tema? Innan vi tar oss an denna fråga kan det vara viktigt att tydliggöra att en kristen syn på Skriften innebär att Jesu Ande talar inte bara genom evangelierna, utan också genom brevtexterna – och genom Bibeln som helhet (jfr 2 Tim 3:16). Uppdelningen i vad ”Jesus säger” och vad ”apostlarna säger” är alltså allt annat än självklar. Men om vi ändå tar frågan för vad den är skulle man kunna besvara den på följande sätt:

  • Jesus talar ett antal gånger om äktenskap och sex. Vid flera av dessa tillfällen hänvisar han tillbaka till Första Mosebokens skapelseberättelse (se Mark 10:5–9; Matt 19:4–6), som också är den text som ligger till grund för både Gamla och Nya testamentets avståndstagande från samkönat sex.
  • På andra ställen upprepar Jesus Gamla testamentets förbud mot äktenskapsbrott och otukt. Notera till exempel följande verser, som innehåller inte mindre än tre referenser till sexuell synd: ”Det som går ut ur människan, det gör henne oren. Ty inifrån, från människans hjärta, utgår onda tankar, otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, högmod och dårskap” (Mark 7:20–22). Det är svårt att tänka sig att Jesus skulle använda sig av dessa välkända begrepp utan att samtidigt förutsätta definitionerna av dessa som var gängse i hans judiska kultur. Och framför allt: om han inte hade menat samma sak som sina judiska fränder borde han på något sätt ha påtalat detta.
  • I Matteusevangeliet 19:12 visar Jesus att han inte är främmande för tanken på personer som inte kan ha olikkönat sex. I samma andetag tar han upp celibatet som en möjlighet för åtminstone tre kategorier av människor.
  • Till detta kan läggas att Jesus flera gånger bekräftade även de ”mindre” buden i Israels lag (se Matt 5:17–20; 23:23 m fl), vilket gör det svårt att tänka sig att han inte samtidigt skulle ta de ”stora” buden i försvar. Värt att notera är vidare att Jesu släkting Johannes döparen blev avrättad för att han offentligt stod upp just för Tredje Mosebokens lagar om otukt (se Matt 14:4).
  • När Jesus ändå tycks ”justera” Gamla testamentets lag gör han den inte mer tolerant – utan strängare (se Matt 5:27–30). Detta rimmar illa med den i dag så populära bilden av Jesus som sexliberal!


Sammantaget blir den logiska slutsatsen att det främsta skälet till att Jesus inte gav någon fördjupad undervisning i fråga om samkönat sex var att denna fråga var ”död” i det rådande debattklimatet. Det var helt enkelt så självklart att man som jude motsatte sig samkönat sex att Jesus inte såg någon anledning att ta upp frågan. Den som vill hävda att Jesus hade en annan hållning till homosexualitet än hans judiska samtida har därför en tung bevisbörda att hantera.

  1. Paulus kände inte till genuin homosexualitet, men i dag vet vi bättre

Ett av de viktigaste argumenten för att revidera kyrkans hållning till samkönat sex har varit att Paulus inte kan ha haft den ”moderna” formen av homosexualitet i åtanke. Med detta menas dels synen på homosexualitet som en (medfödd?) läggning, dels idealet om en långsiktig och trogen relation mellan två individer av samma kön. Om Paulus hade haft kännedom om detta, säger man, skulle han inte ha varit så kategorisk när det gäller dessa saker.

Men som vi var inne på i första delen av denna artikel är detta faktiskt en allt annat än självklar tolkning. Paulus ord i Romarbrevet tycks till exempel fokusera på samkönat sex, inte för att det är en större synd än alla andra, utan för att det är ett talande exempel på hur vi alla går emot Guds skapelseordningar. Om så är fallet blir alltså frågan om våra motiv, eller vår attityd till den vi har samkönat sex med, ganska underordnad: Inverteringen av skapelseordningen är precis lika verklig i en långsiktig och trogen relation som i en mer promiskuös form av samkönat sex.

För att besvara själva huvudfrågan är det dessutom långt ifrån självklart att Paulus saknade kunskap om vilka former av samkönat sex som förekom i hans samtida kultur. Som professor Chrys Caragounis sammanfattar det hela:

För att avsluta denna del av undersökningen, så var homosexualitet i det antika Grekland (och Rom) ett någorlunda vanligt förekommande fenomen och den hade många ansikten: homosexualitet bland vuxna, kvinnlig lesbianism, vanlig paiderastia, ’filosofisk’ paiderastia, homosexualitet mellan samtyckande vuxna och homosexualitet som en medfödd läggning. Det är därför felaktigt att, som vissa av dess moderna förespråkare gör, söka göra en skillnad mellan forntida homosexualitet, vilken de förmodar var kultisk eller rå, och modern homosexualitet mellan vuxna individer som samtycker och lovar varandra trohet. Den så kallade moderna formen av homosexualitet, inkluderande en medfödd läggning och baserad på såväl tillgivenhet och trohet som ömsesidig tillfredsställelse, var välkänd i forntiden, vilket framgår av vad som anförts. …

Aposteln Paulus levde inte på en ö. Han hade vuxit upp i Tarsos, en viktig hellenistisk stad, och hans ständiga, dagliga kontakter med sina samtida hade gjort honom medveten om alla dessa former av homosexualitet. Att hävda att Paulus ensam var okunnig om vad som hände runt om i världen är icke övertygande, knappast ens seriöst, och visar på en grundläggande okunnighet om de antika samhällenas förhållanden, liv och kulturella klimat.[8]

  1. Kristen teologi är kontextuell; i vår kultur är det helt enkelt ”kristet” att bejaka samkönat sex, medan Jesus och apostlarna levde i en kultur där det inte var det

Den här frågan är egentligen en variant på den föregående, eftersom den bygger på tanken att det är de kulturella ”sanningarna” som måste styra kyrkans etiska ställningstaganden.

Om Nya testamentet hade skrivits med en enbart judisk läsekrets och kultur för ögonen, hade detta varit ett ganska tungt argument. Men nu är det ju inte så. Tvärtom: alla de brevtexter som talar om – och tar avstånd från – samkönad sex är skrivna till församlingar i hedniska städer. Den viktigaste texten i sammanhanget är därtill skriven till de troende i Rom, som var romarrikets huvudstad och känd för sin promiskuösa kultur. För att inte tala om den näst viktigaste texten, som är skriven till de troende i Korinth – även det en stad med rykte om sig att vara sexuellt lössläppt. Det fanns till och med ett uttryck i grekiskan som beskrev en promiskuös livsstil som att ”korinthisera”!

Om Paulus hade eftersträvat ”kontextualitet” i sina brev hade han med andra ord inte kunnat skriva som han gjorde vare sig om samkönat eller andra former av sex. I stället tillämpar man just den princip som han formulerar till församlingen i Rom: ”anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom” (Rom 12:2).

Samma sak borde rimligen gälla för oss i dag.

  1. Gamla testamentet talar ju i flera fall om polygami, och verkar inte ta avstånd från detta ens när det berör viktiga personer i den bibliska berättelsen – så man kanske inte tog så hårt på skapelseberättelsen trots allt …?

Det är sant att flera av Gamla testamentets ”troshjältar” hade flera fruar. Det är också sant att Gud inte uttryckligen tycks ha förmanat dessa personer för detta. Men detta är ändå inte hela bilden. Först och främst har vi ju skapelseberättelsens skildring av de första människorna, och ingen kan komma ifrån att Guds ”första ord” i denna fråga var att äktenskapet var tänkt för en man och en kvinna. Men till detta kan vi också lägga det faktum att flera av Bibelns skildringar av polygama relationer pekar på ett ganska infekterat familjeliv, med avundsjuka och inbördes stridigheter. Den reflekterande läsaren kan mot den bakgrunden dra slutsatsen att det är den ursprungliga modellen som är bäst – samtidigt som Gud väljer att använda sig också av ofullkomliga människor för sina syften i den här världen.

Kevin DeYoung skriver:

Det är sant att polygami förekom i Gamla testamentet, men det dyker inte upp som en gudomlig välsignelse (1 Mos 4:23–24) och får aldrig någon gudomlig sanktion … Polygami är ofta en källa till smärta och hjärtesorg i Gamla testamentet och i Nya testamentet avfärdas det av både Jesus (Matt 19:3–9; Mark 10:1–12; jfr Matt 5:31–32) och Paulus (1 Kor 7:2; 1 Tim 3:2; Tit 1:6). Även där polygami praktiserades fann tvåsamheten i äktenskapsbandet sitt uttryck. Salomos fruar var inte gifta med varandra. Äktenskapets väsen var fortfarande en man och en kvinna i en förening som ett kött, även om mannen förenades med många kvinnor i flera äktenskap.[9]

  1. Tredje Moseboken talar i första hand om kultisk orenhet, inte moralisk, och kan därför inte tas på allvar i dag

Även denna fråga berördes i del ett av denna artikel, och precis som där vill vi här säga att det kultiska (rituella) renhetsbegreppet visserligen inte är bindande för oss som kristna, men att Tredje Mosebokens lagar om sexuell orenhet aldrig var frikopplade från frågan om människans synd. I sammanfattningen av dessa lagar talas det sålunda om de aktuella beteendena som ”missgärningar” – alltså synder. Dessutom står det uttryckligen att dessa lagar ska betraktas som bindande inte bara för judar, utan också för hedningar (se 3 Mos 18:25–26). Det senare är sannolikt förklaringen till det beslut som fattades vid apostlamötet i Jerusalem, och som innebar att även de hednakristna skulle avhålla sig ”från kött som offrats åt avgudar, från blod, från kött av kvävda djur och från otukt” (Apg 15:29).

Ett inslag som är lätt att missa i förteckningarna över (sexuella) orenhetslagar i Tredje Moseboken är också att de visar på en mycket tydlig stegring – från mindre allvarligt till mycket allvarligt. För att än en gång citera Kevin DeYoung:

Hänvisningen till en kvinnas menstruation (3 Mos 18:19; 20:18) ska inte leda till ett ifrågasättande av den övriga sexualetik som beskrivs i Tredje Moseboken 18 och 20. Till att börja med är det en tydlig utveckling i båda kapitel av sexuell synd som i ökande grad avviker från designen av man-kvinna-monogami. I Tredje Moseboken 18:19–23 rör sig försyndelserna från sex med en kvinna som har mens, till sex med din grannes fru, till sex med en annan man, till sex med ett djur. Varje ny försyndelse rör sig ytterligare ett steg bort från Guds design. På samma sätt är det i Tredje Moseboken 20:10–16, där försyndelserna rör sig från sex med din grannes fru, till sex med en familjemedlem, till sex med en familjemedlem från en yngre generation, till sex med en annan man, till sex med mer än en partner, till sex med ett djur, till att en kvinna tar mannens roll i att närma sig ett djur för att ha sex med det. Att ha sex under en kvinnas orenhet på grund av mens är den lägsta pinnen på stegen i kapitel 18 och är över huvud taget inte en del av stegringen i kapitel 20.

Dessutom måste vi förstå vad Gamla testamentet menar med ”orenhet”. Tredje Moseboken 18:19 förbjuder en man att ha sex med sin fru under tiden för hennes blödning, för det kommer att göra honom oren genom hennes orenhet. Frågan är då om mens fortfarande gör en kvinna oren. Mens var inte en synd (inget offer krävdes för att sona den). Det handlade enbart om rituell orenhet. Men med Jesu ankomst – och avskaffandet av offersystemet, templet och det levitiska prästerskapet – har hela det system som krävde rituell renhet tagits bort. All orenhet var inte synd i Gamla testamentet, men all synd gjorde en oren. Som Jonathan Klawans noterar i The Jewish Study Bible var rituell och moralisk orenhet två analoga men ändå distinkta kategorier. Renhet spelar fortfarande roll i Nya testamentet, men det blir en helt och hållet moralisk kategori i stället för en rituell. … Lärdomen från Tredje Moseboken 18:19 är inte ”släng ut hela kapitlet” utan ”avstå från all sexuella aktivitet som gör dig oren”.[10]

  1. Orsaken till Bibelns fördömanden av samkönat sex är i själva verket den patriarkala synen på manlighet, inte vikten av komplementaritet

Detta är ett argument har blivit allt vanligare i den revisionistiska litteraturen. Jesper Svartvik tillämpar det på både Gamla och Nya testamentets texter. Om de förra skriver han: ”Det ansågs vara väsentligt att mannens överlägsenhet manifesterades såväl i samhället som i sexualakten. Såväl de gammaltestamentliga som de senare rabbinska texterna bör därför läsas i ljuset av att andra kulturer tillät att en (socialt lägre stående) man penetrerades som vore han en kvinna. Det var under en fri mans värdighet att låta sig förnedras på detta sätt.”[11] Om Nya testamentets texter skriver han: ”Samkönade sexuella relationer var accepterade i Pauli omvärld – men bara mellan en dominerande man och en dominerad man eller kvinna. Det var tillåtet för en fri man att penetrera en kvinna, främling, gosse och – givetvis – slav. För judiska män var det bara tillåtet att penetrera en kvinna. Det väsentliga att notera är att orsaken är densamma i båda fallen, nämligen sexualaktens symboliska assymetri.[12]

Mot denna verklighetsbeskrivning finns dock en hel del att invända. Visserligen bestrider vi inte att både Gamla och Nya testamentets värld var patriarkal. Men detta betyder faktiskt inte att Bibelns etiska principer skulle ta sin utgångspunkt i denna typ av världsbild. Både Gamla och Nya testamentet utgår i stället från skapelsens radikala jämställdhet mellan man och kvinna, som bland annat kommer till uttryck genom följande:

  • Både mannen och kvinnan är skapade till ”Guds avbild” (1 Mos 1:27).
  • Kvinnan skapas ur mannens sida, alltså som hans jämlike (se 1 Mos 2:21; jfr hela v 18–25).
  • Kvinnan beskrivs som mannens ”medhjälpare”, ett ord som på andra ställen används framför allt för att beskriva hur Gud kommer sitt folk till undsättning.[13] Det finns alltså inte något nedlåtande över detta ord, som att kvinnan skulle vara mannens tjänare – tvärtom: det är hon som blir hans räddning ur ett tillstånd av ensamhet!
  • Äktenskapets instiftelseord utmanar dåtidens patriarkala kultur genom att insistera på att mannen – inte kvinnan – ska ”lämna sin far och sin mor” för att bilda en ny och självständig enhet tillsammans med sin hustru (1 Mos 2:24). Detta i kontrast till vad som fortfarande är fallet i stora delar av världen, där det är kvinnan som flyttar in till sin mans familj.

Men även om vi (felaktigt, enligt vår mening) bortser från detta är det fel att säga att Tredje Mosebokens världsbild bara skulle vara präglad av den patriarkala främreorientaliska kulturen. Hela denna bok är nämligen genomsyrad av ett renhetstänkande som knyter an till varje arts yttre eller fysiska förutsättningar – och där könskomplementaritet får anses spela en central roll. Som antropologen Mary Douglas uttrycker det hela: ”Helighet innebär att göra skapelsens kategorier tydliga. Det inbegriper därför korrekt definition, åtskiljande och ordning. I detta avseende exemplifierar alla lagar om sexualmoral det heliga. Incest och äktenskapsbrott (3 Mos 18:6–20) står i motsats till helighet, helt enkelt för att det bryter mot den rätta ordningen. Moral står inte i konflikt med heligheten, men helighet handlar mer om att separera det som ska vara åtskilt än om att skydda rättigheterna för äkta män och bröder.”[14]

Även Paulus visar att han i grunden bygger på skapelseberättelsens vision när han beskriver den ömsesidighet och respekt som ska vara kännetecknet på ett kristet äktenskap. En hållning som för övrigt saknar motstycke i den samtida grekiska och romerska litteraturen: ”Mannen skall ge sin hustru vad han är skyldig henne och på samma sätt hustrun sin man. Hustrun bestämmer inte över sin kropp, det gör mannen. På samma sätt bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun. Håll er inte borta från varandra utom möjligen för en tid med bådas samtycke, så att ni kan ägna er åt bönen. Och kom sedan tillsammans igen, så att Satan inte frestar er, eftersom ni inte kan leva avhållsamt” (1 Kor 7:3–5).

I stället för detta radikala jämlikhetsideal läser alltså Svartvik och andra revisionister in en i grunden patriarkal syn på äktenskapet i Bibeln, bland annat utifrån Paulus tal om mannen som kvinnans ”huvud” (se 1 Kor 11:3; Ef 5:23). Även denna tolkning kommer dock på skam när man läser vidare i de aktuella texterna.[15] I sitt resonemang i Första Korinthierbrevet landar Paulus nämligen i slutsatsen: ”Men i Herren är det så att kvinnan inte är till utan mannen eller mannen utan kvinnan. Ty liksom kvinnan har kommit från mannen, så blir också mannen till genom kvinnan, men allt kommer från Gud” (1 Kor 11:11–12). Total jämlikhet och ömsesidigt beroende av varandra, alltså!

Ännu mer radikal blir aposteln i Efesierbrevet 5. Till de gifta männen skriver han: ”älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den” (Ef 5:25). Inget patriarkalt översitteri där heller, alltså – snarare tvärtom. Som den kristne etikern och teologen Richard Hays kommenterar denna text: ”det är männen (inte fruarna) som är kallade att efterlikna Kristi exempel av att utge sig själva i lydnad för den andres skull (Ef 5:25). Att läsa en sådan text – som kallar äkta män att älska och ömsint ta hand om sina fruar – som om det på något sätt skulle ge grund för en mans dominans eller fysiska misshandel av sin fru kan bara uppfattas som en bisarr – faktiskt rent hädisk – felläsning.”[16]

Sammantaget menar vi att det är betydligt mer trovärdig att (som Jesus själv gör) hänvisa till skapelseberättelsen än till samtidens patriarkala tänkande om vi vill göra de bibliska texterna rättvisa. Vidare menar vi att Paulus vision om den kristna församlingen, där det inte längre är ”jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna” (Gal 3:28) – men där skillnaderna mellan könen ändå vidmakthålls – utesluter alla former av nedvärdering av kvinnan som lägre stående. Detta hindrar förstås inte att mannen i det kristna äktenskapet på flera ställen omtalas som kvinnans ”huvud”, men vad detta står för faller utanför ramen för den här framställningen att reda ut.[17]

  1. Gud har skapat de homosexuella sådana de är – därför måste vi välsigna också deras sexuella läggning

Den första fråga som vi måste ställa oss när vi möter detta och liknande argument är om en människa verkligen kan födas som homosexuell. Aktuell forskning pekar nämligen på att genetiska faktorer spelar ganska svag roll när det gäller dessa saker.[18] Alldeles oavsett detta är det förstås ett stort antal homo- eller bisexuella som inte upplever sig ha valt sin sexuella läggning.[19] Den är orsakad av faktorer som står utanför deras egen kontroll. Och frågan är då: ska vi betrakta dessa faktorer som en del av Guds eget skapelsehandlande – att det är Gud som på olika sätt har format dem till homosexuella?

Det här är inte en fråga som man kan ge ett enkelt ja- eller nej-svar på. Den berör ju inte bara aspekter som har med vetenskap och biologi att göra, utan lika mycket andliga och existentiella frågor som: Vad innebär det att vara skapad av Gud? Vad är identitet? Vem och vad är det som formar våra liv? Vilken roll spelar våra egna val? Vilka konsekvenser får det att vi lever i en fallen värld?

Det som kyrkan traditionellt har hävdat är att ingen människa är helt och hållet hel vare sig i sin identitet eller i sin sexualitet. ”Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas”, skriver Paulus. ”Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning” (Rom 8:22–23). Mot denna bakgrund bör vi vara försiktiga med att säga att någon enda av oss fungerar så som Gud från början hade tänkt det – på det sexuella området såväl som på andra.

Men sen är det ju också så att det moraliska ansvaret inte kan sägas försvinna bara för att ett fenomen påvisas ha genetiska förklaringar (eller sociala förklaringar som står utanför den enskildes kontroll). Därför bör vi också vara försiktiga med argumentet ”Gud skapade mig sådan”.

Gud har skapat alla människor, och han har en tanke också med vår sexualitet. Men det finns mycket i vår sexualitet som kan föra oss in i sådant som inte är Guds plan för våra liv – och det gäller oavsett om vi är heterosexuella eller hbtq.

  1. Alla homosexuella har inte celibatets nådegåva – därför kan vi inte kräva avhållsamhet från deras sida

Men är det verkligen rimligt att kräva av en homosexuell att han eller hon ska leva i celibat? Här vill vi för det första säga att det självklart inte är möjligt att fatta ett sådant beslut i någon annans ställe. Det enda vi kan göra är att dela med oss av våra tankar utifrån vad bibelordet säger, för att därefter lämna över till den enskilde att finna sin väg i livet. Som församling eller som samfund kan vi också anta policies där vi förhåller oss till olika människors personliga val – det faktum att man väljer själv betyder ju inte att ens val saknar konsekvenser i relation till andra.

Men allra viktigast när det gäller själva sakfrågan är ändå att celibat och/eller sexuell avhållsamhet traditionellt har varit självklart inte bara för homosexuella, utan också för många andra i den kristna gemenskapen: de som är singlar och känner sig nöjda med detta, de som skulle vilja gifta sig men som inte har hittat ”den rätte”, de som har en pojk- eller flickvän men som ännu inte är gifta, de som är gifta men har en respektive som på grund av sjukdom eller graviditet inte är sexuellt tillgänglig, de som är änkor eller änkemän, de som är frånskilda …

Poängen är helt enkelt att den homosexuelles situation i denna fråga är långt ifrån unik. Även om celibatet under vissa omständigheter kan vara en specifik nådegåva från Gud är det inte själva civilståndet (singel) som är poängen med denna gåva, utan nåden att med Guds rikes bästa för ögonen ta emot celibatet med glädje. Kyrkotillväxtforskaren Peter Wagner definierar därför celibatets nådegåva som ”en särskild förmåga som Gud ger till vissa lemmar i Kristi kropp att förbli singlar och glädjas över detta; att vara ogift och inte lida under överdrivna sexuella frestelser”.[20]

Lika lite som bara den med barmhärtighetsgåva (se Rom 12:8) är kallad att visa barmhärtighet, eller bara den som har evangelistgåva (se Ef 4:11) är kallad att vittna om sin tro, är det ur ett kristet perspektiv bara den som har celibatets gåva som är kallad att hedra äktenskapet mellan en man och en kvinna som Guds plats för sexuellt samliv (se Hebr 13:4).

  1. Historiskt har kyrkan behandlat homosexuella väldigt illa – nu måste vi kompensera detta genom en bejakande hållning

Detta är en vanlig retorik i vår tid, och det gäller inte bara vårt förhållningssätt till hbtq-rörelsen. Snarare gäller det ett stort antal minoriteter som i det förflutna eller i modern tid har kunnat beskrivas som förtryckta eller marginaliserade. Och det finns inga skäl att ifrågasätta att homosexuella har blivit utsatta för en orättfärdig diskriminering i delar av Kristi kropp. Under alla omständigheter har de tillhört – och kommer alltid att tillhöra – en minoritet, med allt vad detta innebär av social utsatthet.

Samtidigt finns det ett ”måste” i ovanstående argument som faktiskt inte går att härleda ur den historieskrivning som satsen börjar med. Det faktum att en grupp har blivit illa behandlade i det förflutna är nämligen inte synonymt med att vi behöver överkompensera detta i nuet – bara att vi bör behandla den aktuella gruppen väl. Sålunda bör vi hålla huvudet kallt och låta sakliga skäl snarare än upphettade känslor styra våra resonemang. Exempel på sådana skäl har vi satt ord på både här och i våra övriga artiklar.

Vi vill också peka på att vi i dessa frågor måste göra skillnad mellan samhälle och kyrka. I kyrkan bör det vara självklart att Bibelns ord om äktenskap, familj, sexualitet och sexuell läggning spelar en avgörande roll. I samhället, däremot, behöver vi nalkas dessa frågor ur ett delvis annat perspektiv. Inte minst behöver vi respektera varandras olika val när det gäller detta; vi kan helt enkelt inte påtvinga ett sekulärt samhälle en etik som bara är bindande för Jesu lärjungar. Visserligen visar vi i del ett i artikeln Äktenskapsfrågan – varför bry sig? att äktenskapet mellan en man och en kvinna inte är något kristet särintresse. Följaktligen motsätter vi oss den könsneutrala äktenskapslagen. Men därmed är inte sagt att vi bör förbjuda människor som inte delar våra värderingar att leva ihop, till exempel på så sätt som skedde när vi hade lagen om registrerat partnerskap. Den amerikanske så kallade ”progressive evangelikalen” Daniel Kirk ringar in denna fråga och attityd på följande sätt:

Om resultatet av våra bibliska övertygelser är att vi står på gatorna med ”Gud hatar bögar”-skyltar, står vi inte för en kristen hållning utan använder en kristen idé för att legitimera vårt uppror mot det liv som Jesus kallar oss till. Hur kan det då se ut att älska vår homosexuelle nästa? Utifrån den tid och stund jag själv skriver i skulle jag föreslå några saker, i hoppet att de specifika exemplen kan förkroppsliga ett sätt att tänka kristet som kan appliceras även på andra kontexter där frågan ”Hur ser kärlek ut?” möter Guds folk.

På senare tid har frågan om homoäktenskap varit ett hett ämne i USA. Frågan om statligt sanktionerade äktenskap kontra statligt tillåtna civila partnerskap är komplex. Men det är några frågor i anslutning till debatten som kristna borde fråga sig själva genom att använda detta raster: Hur ser det ut att göra mot min homosexuelle granne vad jag skulle vilja att andra gjorde mot mig? När vi besvarar denna fråga bör vi se oss själva förpliktigade att stå i frontlinjen för att vårt svar verkligen blir förverkligat.

Här är några frågor som jag brottas med: Om jag anlände medvetslös till ett sjukhus, skulle jag vilja att min livspartner fick tillträde till min säng? Om min partner fördes till sjukhus i detta tillstånd, skulle jag vilja få tillträde? Om svaret på dessa frågor är ja, borde vi som kristna aktivt se till att våra homosexuella grannar fick ett sådant tillträde till sina partners på sjukhuset.

Om människorna jag älskade och litade på gav mig rådet att inte gifta mig med en specifik person, skulle jag vilja att de hade makten att mot min om min tilltänka partners vilja förhindra detta äktenskap? Om svaret på denna fråga är nej, borde vi som kristna försöka ta ifrån utomstående deras makt att hindra samtyckande vuxna från att förenas i något som liknar äktenskap.

Om två partners bestämmer sig för att den ene ska jobba och den andre stanna hemma, vill jag att arbetsgivaren eller försäkringsbolaget ska ha makt att hindra den hemmavarande partnern från att få del av den anställdes försäkringsskydd? …

Något som forskare ibland påpekar är att den gyllene regeln … har paralleller också i andra traditioner. I viss mån är detta sant. Men ofta visar det sig i andra traditioner att uppmaningen är att undvika det negativa: ”Gör inte mot andra vad du inte skulle vilja att de gjorde mot dig.” Jag tror att denna skillnad är viktig. Som jag ser det tvingar Jesu positiva bud oss att handla i situationer där vi annars bara skulle avstå från att handla negativt. Med andra ord är det inte ett tillräckligt förverkligande av den kristna berättelsen att avstå från att gå ut med ”Gud hatar bögar”-skyltar.[21]

  1. Om jag ifrågasätter mina hbtq-vänners livsstil kommer de att bryta kontakten med mig

För många av oss är nog detta en av de mest brännande frågorna. Och den kan formuleras även på andra sätt:

  • Hur kan jag kommunicera till mitt barn att jag tar avstånd från hans/hennes livsstil, utan att fördenskull uppfattas som att jag tar avstånd från honom/henne som person?
  • Hur kan vi som församling hålla fast vid äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna, utan att de människor som inte bejakar denna syn känner sig utestängda?

På ett principiellt plan behöver dessa frågor inte vara särskilt svåra. Så länge som vi skiljer mellan sak och person är det ju fullt möjligt att umgås också med individer som – i denna och helt andra frågor – tänker annorlunda än vi själva. Men i praktiken är det sällan som det fungerar på detta sätt. Dels, förstås, för att de frågor som vi här har varit inne på skär djupt in i vår personlighet. Men också för att vi i dagens västerländska samhälle har fått betydligt svårare att skilja mellan sak och person än generationerna före oss. Om någon säger till oss att vi gör något som han eller hon inte bejakar, upplever vi det därför lätt som att hela vi är under attack; att hela vi är fel.

Givet allt detta vill vi som avslutning dela några korta tankar angående detta:

1) För det första måste vi ju inte alltid säga vad vi tycker. Att oombedd komma med synpunkter på någon annans sätt att leva är sällan konstruktivt. Även om vi tror och tycker att frågan är viktig är det troligen fel ingång att börja i denna ände.

2) Om vi ändå avkrävs ett svar bör vi ta tillfället i akt att först tala övergripande om vår syn på sex och om vår relation till Bibelns ord – att helt enkelt visa att vår syn på samkönat sex inte är en isolerad fråga, utan en del av vår helhetssyn på Gud, människan och bibelordet.

3) Under alla omständigheter behöver vi vara tydliga med att skilja mellan homosexualitet och samkönat sex. Det är inte homosexualiteten som är synd, utan vårt sätt att förvalta vår sexualitet – och här finns precis lika många fallgropar för den som är heterosexuell som för den som är hbtq.

4) Precis som Paulus gör i Romarbrevet bör vi kommunicera att vi inte fäller någon dom över andra som vi inte fäller också över oss själva. ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem” (Rom 3:23–24; jfr 2:1–3).

5) Slutligen behöver vi inse att en del av smärtan i att tillhöra en minoritet – i vårt fall den grupp människor som står under Jesu herravälde – är att det ibland kommer att ha ett mycket kännbart pris. Vissa gånger kommer det därför att vara oundvikligt att relationer går i kras. Men låt det då inte vara vår brist på kärlek och barmhärtighet som är orsaken till detta. Jesus var fylld av nåd och sanning, och samma sak ska gälla för oss. Men Herren själv har också sagt: ”tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig, skall de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, skall de också bevara ert ord” (Joh 15:20).

Svenska Evangeliska Alliansen

 

Se även den norska broschyren Homofili og kristen tro, som är utgiven med stöd av 34 olika samfund och organisationer.

 

[1] Även i denna del vill vi hänvisa den som vill läsa mer till Kevin DeYoungs bok What Does the Bible Really Teach about Homosexuality? (Crossway 2015) samt till debattskriften Homosexuality and the Bible: Two Views av Dan O. Via och Robert A J Gagnon (Augsburg Fortress 2003). Men det finns en hel flora av böcker – och ”motböcker” – att ta del av …

[2] Se vidare artikeln Äktenskapsfrågan – varför bry sig? Del II: En kristen respons.

[3] Magnus Malm, Vägvisare (EFS-förlaget 1990), s 100.

[4] För en fortsatt utläggning av dessa och angränsande frågor, se Larsåke W Perssons bok Lyda Gud eller människor? Om samfundsregler och samvetsfrågor i svensk frikyrklighet med utgångspunkt från Svenska Baptistsamfundet (Svenska Baptistsamfundet 2008).

[5] För en fortsatt utläggning av detta, se artiklarna Äktenskapsfrågan – varför bry sig? Del 1 & 2.

[6] Magnus Malm, Viskningar från katakomberna: skisser för en kristen motkultur (Libris, andra utökade upplagan 2007), 29.

[7] Riktigt så uttrycker sig inte Svartvik själv. Hans egna ord är i stället dessa: ”Huvudtesen i denna bok är att studiet av bibeltexternas tolkningshistoria kan fungera som ett etiskt korrektiv i dagens tolkningsprocess. … Nog är det väl minst lika intressant att studera hur texterna faktiskt har tolkats som att försöka fastställa vad de i vissa fall inte längre betyder?” (371).

[8] Chrys Caragounis, Homoerotik: I forntid och nutid – och i den kristna församlingen (XP Media 2000), s 48–49.

[9] Kevin DeYoung, What Does the Bible Really Teach about Homosexuality? (Crossway 2015), s 31. (Vår översättning.)

[10] Kevin DeYoung, What Does the Bible Really Teach about Homosexuality? (Crossway 2015), 45–46. (Vår översättning.)

[11] Jesper Svartvik, Bibeltolkningens bakgator: synen på judar, slavar och homosexuella i historia och nutid (Verbum 2007), s 299.

[12] Jesper Svartvik, Bibeltolkningens bakgator: synen på judar, slavar och homosexuella i historia och nutid (Verbum 2007), s 300.

[13] För andra exempel där samma ord används i Gamla testamentets skrifter, se 2 Mos 18:4; 5 Mos 33:7, 26, 29; Ps 20:2; 33:20; 70:5; 89:19; 115:9–11; 121:1–2; 124:8; 146:5.

[14] Mary Douglas, Purity and Danger: An Analysis of the Concepts of Pollution and Taboo (Routledge 1966), s 53–54. Citerat efter Gordon J Wenham, NICOT: The Book of Leviticus (Eerdmans 1979), s 24. (Vår översättning.) Sanningen i detta visar sig också i exempelvis följande bibeltexter: 1 Mos 8:22; 3 Mos 18:23; 19:19; 5 Mos 22:5.

[15] Många skulle med oss hävda att Första Korinthierbrevet 11 handlar om ett uppvärderande av kvinnan i församlingen snarare än motsatsen. För en fördjupad exeges som visar på detta, se Gordon Fee, The First Epistle to the Corinthians (NICNT), s 491–530

[16] Richard Hays, The Moral Vision of the New Testament: A Contemporary Introduction to New Testament Ethics (HarperCollins 1996), s 197. (Vår översättning.)

[17] Den som vill gå på djupet kan förslagsvis kolla in antologin Does Christianity Teach Male Headship? (Eerdmans 2004) där företrädare för flera olika synsätt kommer till tals.

[18] För en kort forskningsöversikt, se avsnittet ”Homosexualitet är genetiskt betingat, och måste därför bejakas” i artikeln Argument i den allmänna debatten – och hur de kan bemötas.

[19] Av det man tidigare talade om som ”genuint homosexuella” är det nästan ingen. Samtidigt kompliceras frågan dels av fenomenet bisexualitet, som ju faktiskt innebär att man på ett helt annat sätt än den som är homosexuell har ett val, dels av queerrörelsens tal om en flytande sexuell identitet, som kastar alla de gamla kategorierna för kön och sexualitet över ända.

[20] C. Peter Wagner, Your Spiritual Gifts Can Help Your Church Grow (Regal Books 1979), s 63.

[21] Daniel Kirk, Jesus Have I Loved – but Paul? A Narrative Approach to the Problem of Pauline Christianity (Baker Academic 2012).